Nepal 2019
- Marie Schön
- 4 maj 2019
- 30 min läsning
Margareta och jag anlände till Kathmandu eftermiddagen den 26 februari. Det var 19 grader varmt och Temba mötte oss. Nästa dag ägnade vi oss åt att boka tider och ta kontakt med dem vi räknade med att träffa. Resten av dagen spenderade vi med familjen Sapkota i Boudanilkanta – det var som vanligt en trevlig pratstund och god dalbhat! Under kvällen kylnade det på, ner till tio grader varmt och framåt natten blev det regn och åska. Nyheterna talade om risk för kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan. Det var helt klart ett mycket spänt läge och man uppmanade till bunkring av mat etc i händelse av krig.
Efter frukost den 28:e februari tog vi taxi ut till PLAN internationals ganska flashiga kontor i Patan. Där tog Nabin Pradhan emot oss och gav oss i stora drag men ändå en ganska grundlig genomgång av PLAN:s arbete i Nepal. Attityd och organisationskultur påminner om RödaKorset – sju stora Toyotasuvar stod parkerade på gården och mycket av informationen handlade om att man ”följer regeringens direktiv”, vilket säkert är en viktig del för att kunna genomföra det arbete man får medel till.
PLAN har funnits sedan 1978 i landet och då i början av verksamheten handlade det mest om fadderbarn och fadderfamiljer. Runt 2001 förändrades arbetet och organisationen började fokusera på arbete inom olika områden som utvecklar hela samhället. Idag utgör fadderskap ca 20% av verksamheten. Den övriga verksamheten ca 80% kan bestå av lekskolor (Child Centre Development), föräldragrupper, flickgrupper, information etc. Dessa verksamheter stöds huvudsakligen av statliga medel från sponsorländer i väst.
Från och med 2018 har man i en ”Global Aproach” beslutat att lägga fokus på flickor, och begrepp som ”Empowerment of women” är viktigt. Enheterna uppdelade bl a i områdena: Wash, Disaster och Protection innehåller olika former av arbete, ibland integrerade i varandra. Protection-området innehåller exempelvis informationsarbete mot våld i hemmet och mot trafficking. Informationen görs på flera plan med alltifrån påverkansarbete på en politisk nivå, till flick-/kvinnogrupper ute i byarna.
Nabins information handlade en hel del om de regelbundna möten med representanter från socialdepartementet och alla andra uppföljningsmöten som genomförs på huvudkontoret men också ute i distrikten. De deltar också i de möten som genomförs tillsammans med andra organisationer och NGO:s. På en direkt fråga om man där passar på att samordna och samverka med andra organisationer var svaret något svävande. Den enda samordningen som möjligen förekommer är att de olika aktörerna försöker se till att de inte verkar i samma geografiska område.
Till sist pratade vi lite om att det direkta hjälparbetet efter jordbävningarna 2015 har sedan ett par år avslutats. På frågan om hur man arbetar i de byar där människorna fortfarande bor i ”shelters” berättade Nabin att man ibland har personal som hjälper fattiga familjer i den komplicerade processen att ansöka om pengar till återuppbyggnad av sitt hus (vilket efter mars i år alltså inte lär vara är möjligt längre). Han avslutade med att berätta att man nu har ett nystartat PLAN-projekt för flickor i Jumla.
När jag frågade om det fanns något PLAN-projekt vi kunde besöka fick vi svaret att Svenska PLAN måste skicka en ansökan för vår räkning i så fall. Jag vill ju helst komma oanmäld till en verksamhet dels för att eliminera risken för att saker och ting ”läggs till rätta” och dels för att det inte ska bli extra arbete för deltagarna med mottagningsceremonier etc. Vi får se hur det hela utvecklar sig? Hittills har alla mina uppföljningsbesök i andra organisationers projekt fungerat utan den typen av byråkratisk process, men jag kan också förstå att man vill försäkra sig om att besökaren är pålitlig. Kanske kan jag besöka ett projekt nästa år med hjälp av Svenska PLAN?
Efter besöket hos PLAN traskade vi vidare genom Patan ner till Build Up Nepals kontor/verkstad. De är f.ö. på gång att leta efter en ny lokal med mindre del kontorsutrymme och större del verkstad. Andreas Köller tog emot oss och berättade om framgångar och problem i sin verksamhet. En svårighet är t ex att kunna anställa en tekniker som inte bara sitter vid en dator utan faktiskt också kan laga en pressmaskin. Idag köper de in flera olika modeller av maskinerna, många från Indien. Det är i grunden bra maskiner men en stor procent av dem har olika defekter och de måste lagas och testas så att de är i toppskick innan de säljs till entreprenörer ute i byarna där byggstenarna ska pressas. Just nu fanns där en skandinavisk ingenjör som hjälpte till med det arbetet volontärt.
Build Up Nepal arbetar i ett par olika bolagsformer för att kunna effektivisera sitt arbete. Målet är att så många hus som möjligt ska kunna byggas. Ju mindre byråkrati desto större effektivitet. Ibland samarbetar man med organisationer som köper in BUN:s tjänster, ibland går bybor samman för att köpa en maskin. Företaget utbildar ett team till byggare och följer sedan upp med teknisk support upp till ett år efter att maskinen/maskinerna sålts. Man börjar med att bygga ett modellhus som förebild (oftast till någon fattig familj, ensamstående kvinna eller någon annan i extra stort behov).
Titta gärna på You tube på de filmer BUN lagt ut om sin verksamhet. Där visas dels hur byggtekniken går till och dels berättas det om många goda exempel. Andreas Köller är i Sverige under april och maj månad och kommer gärna till olika sammanhang och berättar om verksamheten för att bl a väcka intresse för sponsorskap och företagsengagemang. Flera svenska företag tar sitt sociala ansvar genom att engagera sig i BUN:s verksamhet. andreas@buildupnepal.com
På lördagen hade vi planerat in en resa till Thokarpa men det hade snöat och regnat så mycket att vägen var ofarbar. Istället åt vi en sen frukost med LilaNath och vi bjöd också in säljarpojken Raju som (nu är 19 år) på lite frukost. Jag fick chans att prata med en dansk man - Per Mickelsen, som engagerat sig i Nepal i över 25 år. Han har bl. a. en skola i Pokharatrakten och är involverad i ett av de stora energiprojekten som ska invigas om någon månad. Så kom Ngima med Jenice och vi åkte med taxi hem till dem för lunch. På kvällen for vi till Summit Hotel där vi mötte Anna-Karin och Katak Malla som vi skulle ha tagit sällskap med till Thokarpa. Vi åt och pratade i nära tre timmar. Anna-Karin jobbar just nu för UNESCO med utvärdering av förskoleutbildningar. Katak är med sin kunskap, bakgrund och sina kontakter en viktig resursperson för Nepal idag.
På fredagen åt vi lunch hos vår gamle vän Neer Kumar i Kuleswhor och gick därifrån till Röda Korsets kontor vid Kali Mati. Där träffade vi Lila Khanal, Saroj och t.o.m. Mukesh som nu jobbar på Australiens RC. Vi hade också kunnat träffa Tsamka (som var co-ordinator & motivator i våra Twinning projekt med NRC under de ca 15 år de pågick) om vi varit några minuter tidigare men beslöt att vi skulle försöka ordna en lite mer informell träff innan vi återvänder till Sverige. Det lyckades också och vi fick en trevlig kväll med hela ”det gamla gänget” och många hälsningar med oss hem till Sverige.
Lila Khanal informerade oss om att statens jordbävningspengar avslutas i mars för alla mottagande organisationer. Hon sa vidare att RC har fortsatt uppbyggnadsarbete i de värst drabbade byarna i de 14 distrikten. De bygger nya hus och vattenkranar. I övrigt är det de årligen återkommande katastroferna i form av ”landslides” och översvämningar som arbetet som vanligt handlar om.
Nästa vecka skulle det genomföras en stor konferens med alla partnerorganisationer och statliga tjänstemän för att utvärdera de fyra senaste årens arbete i de jordbävningsdrabbade områdena.
Senare samma kväll var ett 25-tal av RC-staben inbjudna till en avskedsfest av belgiska Röda Korset som nu avslutar sitt samarbetsavtal med NCR efter 30 år. Hade SRK någon fest vid vårt avslut?
Helgen ägnade vi oss att bl a besöka en Ört-mässa med ett stort utbud av örter, plantor, hälsokost och annat ekologiskt- och närproducerat. Den stora högtiden Shiva Ratri gick av stapeln en av dagarna och vi trängdes bland tusentals firare och mer eller mindre heliga män s.k. sadhu från Indien vid PashupatiNath. Somliga var definitivt mindre heliga och passade helt enkelt på att agera som ”helig män” för att en dag på året helt ohämmat få röka så mycket marijuana som det bara är möjligt. Ett besök på det nu mycket sjangserade barnhemmet Bal Mandir hann vi också med, men det var sorgligt att se den bedrövliga miljön barnen växer upp i där. Synd på en tidigare ganska fin verksamhet under den förrförra kungens beskydd. Nu är det statligt och ingen verkar bry sig hur det sköts. Att promenera runt i Kathmandu är att gå mellan olika världar – ena stunden i fashionabla kvarter med moderna gallerior och i den andra stunden i marknadsstånd under presenningar med allsköns krimskrams och lågpriskläder till salu.
Tisdagen den 5 mars lämnade jag Margareta och hennes faddertjej, Pratigya till varandra för en stund och åkte med en av de inhyrda jeeparna till flygplatsen där Temba, Lila, Ram och Tsangbo mötte upp med en minibuss och en jeep till. Vi fick vänta i drygt två timmar på våra resenärers plan och det blev allt kallare under eftermiddagen. Vi frös ordentligt på slutet men till sist dök det glada gänget från Sverige upp vid utgången. Krisen mellan Indien och Pakistan orsakade flygförseningar eftersom man var tvungen att flyga en omväg runt Pakistan. Det är trångt och lite stressigt på Tribhuvan-flygplatsens uppfart numera på grund av ombyggnationer. Därför lastade vi så snabbt som möjligt in folk och packning i våra fordon så gott det gick men Ram, Lila och jag blev över och fick ta en extra taxi till hotellet. När alla inkvarterats och traditionsenligt välkomnats med juice och kata, gick vi gemensamt till den italienska restaurangen Dolce Vita i Thamel. Där åt vi gott och blev lite bekanta med varandra. Lustigt nog råkade våra vänner från Askersund vara på samma restaurang tillsammans med sina fadderungdomar.
Följande natt vaknade nog de flesta av ett förskräckligt oväsen vid halvtvåtiden. Det visade sig vara en maskin som grävde upp vägen utanför fönstret. Den dånade så hela rummet skakade emellanåt. Det lades ner rör i gatan. Praktiskt förstås att göra det på natten när det är mindre trafik! Framåt halv sju tonade oväsendet från maskinen bort men hade då sedan flera timmar ackompanjerats av Nepals vanliga uppvaknandekonsert. Hundarnas skällande kommer först, ganska snart börjar pujaklockorna plinga, duvorna kuttra, vatten spola och metallkärl slamra. Så småningom när också skrällarna från butikernas jalusiportar som öppnas får den mest morgontrötte att ge upp är det dags för frukost. Så också denna onsdag!
Dagens program var ett besök i Baktapur – Newarstaden som också blivit illa skadad av den första av de båda jordbävningarna 2015. En hel del renoveringsarbete är dock på gång och försäljning och daglig verksamhet pågår som vanligt. Den rare Mr Keddar (chef för Nepals guidesammanslutning) guidade som i förfjol - jag översatte, la till och drog ifrån som jag brukar. Förutom att strosa runt bland tempel, palats och ruiner besökte vi också Tankaskolan, där vi fick en ordentlig genomgång av tankornas betydelse inom lamaismen och hur de olika motiven byggs upp. Vi följde bl a hur en mandala som Dalai Lama själv designat var uppbyggd...Och visst blev det några vackra små tankor sålda, som ska sitta på väggar någonstans i Sverige!
En promenad till krukmakarkvarteren hanns också med och på vägen gjordes lite affärer med gatuförsäljare av olika slag. Vi hade hyfsat vackert väder och inte så kallt längre och valde därför att åka till Dhulikel för lunch. Trots att det låg moln över bergen var utsikten vacker och det blev en trevlig utflykt med god mat.
Senare, tillbaka på hotellet samlades vi på takterrassen för en presentationsrunda av alla resenärer och oss andra inblandade. Det är alltid spännande att lära känna ett nytt gäng!
Medan resenärerna åt frukost på torsdagsmorgonen började grabbarna packa in all packning i en liten pickup. Vår stora buss stod parkerad någon kilometer bort där det fanns utrymme för den och vi fick alltså ta oss dit på lite olika sätt medan packningen förts dit i pickupen och sedan lastats ombord. Klockan var då sju och redan halv fem på eftermiddagen var vi sedan på plats i Pokhara. Resan gick med andra ord väldigt bra i den s.k. ”Lyxbussen ” Lila hyrt. Det innebar att det var tjugo stora fåtöljlika säten varav flera hade säkerhetsbälten!! och reglage som gjorde att man kunde fälla ner dem i viloläge!! I övrigt var bussen ganska sjabbig, med en enda dörr som gick genom en trång passage i förarhytten. Hela bussen blev överfull av all packning. Jan hade med många stora kassar med ambulansutrustning, en bår och mycket annat. Chauffören var i alla fall duktig och tog oss hela vägen utan problem. Vi stannade till för lunch och bensträckare förstås och njöt av att det vackra vädret verkade hålla i sig. I Pokhara inkvarterades vi på ett relativt nybyggt hotell där vi åt middag som inleddes med bbq vilket visade sig vara antingen ganska segt fläskkött eller mycket gott grillat kycklingkött med pommes frites till. Sedan blev det buffé som var en liten variation på de bufféer vi ätit förut dvs ganska kinainspirerat. Ett nytt inslag var potatismos och så fick vi chokladpudding till efterrätt.
Fredagen den åttonde mars dvs Kvinnodagen var det dags att i två jeepar och en minibuss ta oss till Pedi där den lilla trekken skulle starta för några i sällskapet. Några av oss andra fortsatte i jeep upp till Dampus och Daulagiri View Hotel där vi skulle sammanstråla senare på dagen.
Birgitta, jag och Lena gick en kortare promenad i väntan på vandrarna medan Lasse och Gullvi passade på att vila. Vi fotograferade de vackra vyerna, en vattenbuffel, en katt, flera av de färgstarka vårblommorna som börjat visa sig i fjolårsgräset och mycket annat som i framtiden kan bli roligt att minnas i bildform. Förutom rododendronträd med blommor som var på väg att slå ut i sina olika färger, fanns där blommande prunusarter och magnolier. Andra träd vi la märke till var mahonia-arter, auragaceae-arter och cypressarter. Tyvärr mulnade det på och blev råkallt igen. ”Trekkarna” kom till sist upp för trapporna efterhand i lite olika skick. Några mycket spänstiga andra ganska trötta. För en nepales tar den vandringen cirka två timmar, men gör man den som turist, för första gången vill man ta sig tid att fotografera och njuta av det vackra landskapet och då kan promenaden få ta de fem till sex timmarna vi räknat med. Margareta såg pigg ut och frågade mig om jag tyckte att hon skull tvätta sig – det lät så roligt, men jag förstod att hon undrade om det var lunch på direkten eller om det fanns tid för lite ”toalettbestyr”. Snart blev det i alla fall lunch och sedan fri tid för nya exkursioner i omgivningen. Det började regna igen men det hindrade oss inte. Några handlade textilprodukter i en liten butik. Vi hörde om en snickeriverkstad och frågade oss fram tills vi hittade den och gick sedan en runda i gamla byn Dampus, som var sig lik. Sirpa blev kompis med en liten kille som berättade att han skola låg alldeles intill. Regnet upphörde en stund och lämnade en kylig vind efter sig och vi hade allesammans lite olika taktik för att få upp kroppsvärmen i hotellets kyliga lokaler. Vid sju intog vi middag, väl påklädda m.a.o. medan ett nytt störtregn smattrade på plåttaken.
Lördagsmorgonen bar med sig en perfekt vy över bergen i norr. Anapurnas olika toppar svävade trolskt fram i gryningsljuset. Temba pekade ut dem för oss och berättade mer eller mindre trovärdiga anekdoter som hör bergen till.
Precis som förut höll sig det vackra vädret fram till eftermiddagen när molnen började torna upp sig igen och det blev kyligt. Trekkarna gav sig iväg medan vi tog jeepen. Jag som inte använt fordon till Landruk förut (kan också stavas Landurung eftersom namnet kopplas till folkslaget Gurung, som ursprungligen lever i trakten) tycker nog att det blivit en förvånansvärt hyfsad väg dit, även om damerna i vår jeep berättade efteråt att de hade hjärtat i halsgropen, speciellt när vi slirade en del i leran efter gårdagens intensiva regnande. Vi stannade till halvvägs vid den s.k. ”view pointen” och fick en fin vy över Anapurna South och Anapurna One. Framme i Landuruk (1565 m ö.h.) åt vi lunch och tog sedan en långsam och försiktig promenad en bit ner i byn i väntan på de övriga. De tog god tid på sig och kom fram ganska pigga framåt fyra. Senare åt vi en god middag tillsammans och så var det dansuppvisning av Mothers Group till framåt nio på kvällen. Vi satt med våra täcken om oss för att inte frysa alltför mycket. Fullmånen och stjärnorna sken klart på den mörka natthimlen.
Efter frukost återvände vi samma väg vi kommit och anlände i Pokhara strax efter tolv. De andra vandrade ner till Birethanti på andra sidan floden och åkte jeep därifrån. Vår grupp hade just klarat av sin lunch när de dök upp. Eftermiddagen och kvällen ägnade de flesta sig åt shopping utefter Lake Side Street eller för promenad utefter strandströget vid Phewa -sjön.
Så blev det dags att åter lasta in oss själva, vår privata packning och allt det som skulle med till sjukhuset i Tansen och FPAN dvs allt ifrån ambulansutrustning och röntgentillbehör till leksaker och barnkläder i en ny buss. Ja, inte ny precis men inte samma buss som tagit oss till Pokhara.
I Tansen inkvarterades vi i alla fall, i ett nytt hotell; Taj, som ligger alldeles vid exercisplatsen Tundikhel. Jag guidade runt gänget i ”gamla stan” och berättade vår familjs historia och om de dramatiska händelser som ledde till vår flykt från Nepal 1961. Så var det dags för några gruppdeltagare att delta i ett möte med Tansens Rotary-klubb och representanter från sjukhuset för att prata om det stora avloppsvattenprojektet. Mötet gick rätt bra, bara någon nu från Rotary tar ansvar för att skriva den ganska komplicerade ansökningen. Margareta överlämnade en klubb-flagga och hade en hel del att tillföra när det gällde kunskap om själva anläggningen som det handlar om. En nederländsk ingenjör, Ed Kramer, har hittills ansvaret för att ta fram förslag på lämplig reningsmetod. Soba skjutsade mig sedan upp till Nanglo-restaurangen och de flesta andra fick ta till apostlahästarna.
Jag hade stämt träff med Sobas fru Bhagwati och deras dotter där. Vi umgicks en stund innan Soba skjutsade sin fru till kvällspasset på sjukhuset där hon gör sitt barnmorskejobb nuförtiden. När de andra kom åt vi middag tillsammans och gick också tillsammans tillbaka till hotellet vid niotiden.
Nästa morgon, efter diverse fotograferande från hotellpersonalens sida (vi var den första svenska gruppen och de ville ha oss på foto för att kunna sätta upp bilder på väggarna som reklam), tog vi bussen upp till Sri Nagars topp (berget på vars sluttning Tansen ligger). På Sri Nagar, ca 1500 m ö.h. tittade vi på utsikten över bergen i norr och sedan tog bussen oss ner till sjukhuset i Busheldanda. Utanför patientingången körde en bil just fram i full fart och så fick vi veta att ett litet barn just förlöstes i bilens baksäte.
Först samlades vi i Guest house där Dr Rachel tog emot oss tillsammans med några övriga av de anställda och där överlämnade vi allt material och pengar vi hade med (ambulansutrustning, röntgentillbehör, leksaker, 25 000 sek m.m.).
Medan de andra gick en sjukhusrunda med Rachel Carrach fick jag hjälp av Ganesh som är värd på gästhuset att träffa en doktor och ta prover för att i tid bli av med en begynnande urinvägsinfektion. Det var spännande att upptäcka sjukhuset ur ett patientperspektiv. Bemötande, noggrannhet och tydlighet höll hög standard och det gällde gentemot alla patienter. Där finns nog en del för den västerländska sjukvården att lära! Läs gärna mer om sjukhusets verksamhet på följande sidor: http://www.tansenhospital.org.np/ och http://www.umn.org.np/new/publication_files/UMN-Annual-Report-2017-18.pdf (spec. sid 34 Tansen)
När vi sammanstrålade igen hälsade jag först på hos Bua – min första barnflicka och sedan gick vi vidare till Keshup – min andra barnflicka. När de andra kördes ner till FPAN tog Soba mig på MC:n till min lekkamrat Laxmi. Det blev tre korta besök, men väl värt det. Det visade sig f.ö. att Laxmi hade varit klasskamrat och bästis med systern till mannen som vår dotter Sofie hade ett möte med i Seul på en världslivsmedelskonferens i höstas?! Världen är ibland liten och full av märkliga sammanträffanden!
Nästa besök var FPAN (mödravård och familjeplaneringsklinik där Soba är chef. Soba är f.ö. LilaNaths svåger) för att också där ha en överlämningsceremoni av ambulansutrustning m.m.
Så tog vi adjö av alla och styrde vår färd mot söder och Bhutwal. Där inkvarterade vi oss på ett fint hotell och åt en god middag medan Lasse Larsson underhöll oss med småländska snapphanesånger.
Efter frukost på onsdagsmorgonen var det avfärd med buss till Island Jungle Resort via ett besök vid Buddas träd – det vill säga det träd som den nepalesiske prinsen Siddharta lekte vid och klättrade i som barn. De grenar och stammar vi nu ser ovan marken är förstås inte desamma som då för 2500 år sedan sträckte sig mot skyn, men det är ändå samma träd som förnyats genom sekler och årtusenden.
På resorten visade det sig att det inte var den guide jag förväntat mig. Det var en rar ung tharuman men inte på långa vägar så kunnig och rutinerad som behövs för att kunna ge en grupp turister det mesta möjliga av djungeln, men han gjorde så gott han kunde. Efter lunch blev det i alla fall elefantbad för dem som ville pröva på – det blev Paul, Gullvi, Lena Kisnis och Arne Jacobsson som vågade sig på den utmaningen. Den här tiden på året är klimatet behagligt på slätten – inte för varmt och inte så mycket insekter. Det är skönt att slippa både surrande AC och krångliga myggnät. Efter lite avkoppling var det dags för en promenad i den närmaste tharubyn där vi snabbt blev omringade av glada barn i alla åldrar. Birgitta träffade också en tharudam som liksom hon själv hunnit bli 81 år. Strax innan vi var framme vid hotellet på tillbakavägen dök en noshörning upp på grässträngen mellan floden och vägen. Så fick alla sitt första möte med det betande djuret. Middagsbuffén var anpassade till de övriga gästerna på hotellet som alla var kineser. På kvällen uppträdde traktens ungdomar med traditionell tharudans för oss.
På torsdagsmorgonen väcktes vi kvart i sex för en kopp te innan vi i gåsmarsch gav oss ut på en kort s.k. ”jungle walk” före frukost. Vi fick lite till livs om träd och växter men inget om gamuppfödning, inga tigerspår eller andra djurspår. Vi pratade om bombaxen – det vackra bomullsträdet som nu började tappa sina djupröda blommor och vi såg och hörde förstås en del fåglar.
Efter frukost fick vi en kort båttur då vi förutom ett kokadaver, några änder, gäss, några biätare, en svarthättad stork, ett par ägretter och en likförbränning, såg tre krokodiler på stranden. Det mest intressanta med den turen var när vi upptäckte en grupp kvinnor som fiskade en bit bort utefter floden. Vi traskade dit och fick några fina foton och filmklipp. Paul skrapade foten och jag kunde plåstra om den med plåster från mitt 1:a-hjälpenkit. Efter lunch var det sex personer i gruppen som ville ta en tur på elefant och när de återvänt blev det jeeptur efter en stunds vila. Vi såg fem, sex rinos på närmare håll och lite hjortar på avstånd. Färden var inte särskilt lång och den största tiden gick den genom luntade marker som djuren förstås höll sig undan ifrån. Jag hoppas resenärerna ändå blev rätt nöjda med upplevelserna.
Fredag morgon packade vi ihop och for iväg efter frukost. Den nybyggda vägen var fin mot Kathmandu, men man blev skakig av alla tvättbrädslika farthämmare. Färden gick bra med bara ett par stopp för te/toa och lunchpaus ända tills vi kom upp till backarna mot Ktm. Där var det förstås kö och ännu mera trafikstockning blev det inne i Kathmandu. Efter ett par timmars köbildning kom vi till sist fram till Tibet Guest House igen men hann i stort sett inte mer än tvätta av oss och klä om förrän det var dags att gå iväg till Gorkana Café för middag med de nytillkomna resenärerna i grupp två, våra gäster; Anette och Peter Axelsson och även Björn Söderberg som kunde vara med en stund. Alla åt med god aptit och kastade en blick på den folkdansuppvisning som pågick på restaurangens scen. Samtliga tycks ha gillat maten vi fått hittills – mest kinainspirerat och väldigt sällan dalbhat. Jag tog dock av dalbhaten vid lunch och den var mycket god.
Några av oss fick sovmorgon på lördagen eftersom ett gäng skulle flyga mountain flight i soluppgången. När de nöjda över sin flygtur kom tillbaka var det dags att med båda grupperna besöka Pashupati Nath – hinduernas heliga förbränningsplats. Mr Keddar var med oss igen och vi hjälptes åt att berätta om de ritualer som ingår i förbränningsceremonierna. Så drog vi vidare till stupan BoudaNath där vi också intog lunch vid en av restaurangerna på området. Ett maratonlopp mellan sju stupor i Kathmandudalen hade sin målgång vid Bouda och tävlingen tycktes ha sin administration intill vårt långbord på restaurangen.
Dagens utflykter avslutades med ett besök vid tovningsfabriken som Dikus kusin driver. Där blev det en del shopping förstås. Bertil hittade en fin hatt. Det nya gänget smälte snabbt in i gemenskapen.
På Tibet Guest House träffade jag Jackie från Skottland och hennes kompis från Tansen och skickade med dem de barnkläder som Tore och Kari haft med. Jackie driver skolprojekt i dalen och i närheten av Masham. Försäljarpojken Raju blev glad över alla i grupp ett, som handlade av honom för att göra slut på sina rupier innan morgondagens hemfärd. Dagen avslutades med en lätt galen avskedsmiddag med alla resenärer, Axelssons, hela familjen Sapkota och Soba (som dök upp efter ett möte på sitt huvudkontor). Tal hölls och maträtter och efterrätter kom till sist till rätt person. Skratt och prat surrade i luften och alla verkade trivas. För somliga var det sista kvällen i Nepal och för några var det inledningen på ett nytt äventyr.
Söndagen den 17 mars steg vi upp halv sex för att efter frukost sätta oss i två jeepar med packning instuvad överallt och drog iväg vid 07.00 österut. När vi hunnit ca en tredjedel på Okhaldunga-vägen var det lunchdags och en tredje jeep mötte upp så att packning och passagerare kunde fördelas lite bättre. Vi svängde av över floden mot Ramechap och vägen blev sämre. Bitvis rejält knagglig och bitvis smal och krokig förstås men stensatt. Sent på eftermiddagen gick vägen över ett vackert pass där vi tog paus en stund och njöt av den klara luften. Så småningom mörknade det och vid sju körde vi till sist in i Bhandar där Dikku tog emot oss med soppa, makaroner och potatis.
Nästa dag började med en promenad genom byn. Först besökte vi det återuppbyggda klostret. Det var ganska likt det gamla. Tyvärr var det nya munklogementet inte lika vackert som det förra (det nya skulle invigas med 30 unga munkar den 20:e, men det skulle vi ju missa). Bhandar ser verkligen annorlunda ut nu, med bara några få hus kvar i den övre delen och lite ruiner efter de gamla husen, vägar som går kors och tvärs över hela dalen och byggen på gång överallt med mycket skräp som följd. Jag är glad att jag fick chansen att besöka Bhandar innan bilvägar och jordbävningen lämnat sina fula spår.
Temba har byggt sitt nya hus ca 300 m längre ner på sluttningen. Det är inte helt klart än, men fullt beboligt med tillräckligt många sovrum för hela vår grupp. Ann-Christin, Margareta och jag delade ett rum på bottenvåningen, nära till en av de två!! toaletterna. Morgonen var kall men solen värmde på alltmer under vår promenad.
Nästa besök var den stora skolan som också raserats och nu byggts upp, men inte var helt klar. Gruppen gick upp på övervåningen i en av byggnaderna för att träffa lärare och personal som Jan kunde överlämna en projektor till. Jag stannade kvar utanför och fick chans att prata med ett gäng flickor i sexan och en grupp som gick i nian. Deras lärare med sin lille son på höften kom också för att hänga med i vårt samtal på Nepangresi (nepali och engelska blandat) Jag känner att det går lite bättre för varje dag med nepalin, men det är svårt att få till grammatiken rätt. Jag säger ofta saker i futurum när jag menar perfekt eller preteritum och tvärt om, men det leder till skratt och till sist förstår vi varandra ändå. Jag märker att jag har lättare att förstå äldre, obildade personer som inte färgats av den moderna nepalin.
Vårt nästa besök var den återuppbyggda hälsokliniken och för att se det nya sjukhusbygget. Doktorn som Livlina Nepal har kommunicerat med hade tyvärr varit tvungen att åka till Ktm på ett möte, men förhoppningsvis skulle jag få träffa honom där den 22:e. Nimal som varit på kliniken länge (jag träffade henne redan 2008) tog emot oss och visade stolt upp de nya lokalerna med bl a ett förlossningsrum och ett rum där de nyförlösta mammorna kunde vila upp sig i. Själva sjukhuset har än så länge bara kommit till grundstadiet med sina armerade hörnstolpar uppstickande ur det uppgrävda hålet i marken. Den gamla klinikbyggnadens skador efter jordbävningen har kunnat reparerats så mycket att flera av rummen än så länge kan användas som förut för patientmottagning och behandling.
Vi överlämnade alla gåvor vi fått med oss från olika håll. Jan demonstrerade ambulansutrustningen med Bertil som ”patient” och jag lämnade över ”stödbenet” (för vristbrott, skadad hälsena m.m.) som Lasse skickat med mig och så all utrustning från Livlina Nepal som doktorn önskat. Det var bl a en hel del instrument i form av peanger, pincetter, saxar etc, saturationsmätare, ett otoskop och två öronsköljare m.m. Vi kunde också lämna barnkläder, leksaker och nystickade babymössor (Kari) som kan skickas med nyförlösta mammor och sjuka barn. Till sist fick mottagningen också ta över all överbliven medicin, handsprit m.m. som resenärerna i den förra gruppen samlat ihop innan de for hem till Sverige. Avslutningsvis fick vi ta en titt på den relativt nya ambulansen som sedan fraktade mig och Ann-Christin till Tembas hus rattad av ambulansföraren iförd sin nya, något för stora men snygga ambulansrock med ordet Ambulans på svenska på ryggen.
När gruppen sedan återförenats hos Temba åt vi en god lunch som Diku och grabbarna fixat innan vi sakta promenerade upp till ”vår gamla skola” som Namasté Nepal sponsrade under många år. Den gamla skolbyggnaden hade förstås förstörts av jordbävningen men en ny hade byggts upp. I vanlig ordning blev vi alla dekorerade med vackra blomstermalor och mängder av katas runt halsen och fick buketter av nyplockade rododendronblommor i skiftande färger av alla skolbarnen. Himlen började mörkna och väldiga åskmoln tornade upp sig i öster men barnen hann framföra ett fint dansprogram som fyra av dem övat in. Klädda i sherpakläder dansade två pojkar och två flickor klassisk sherpadans för oss. Sedan blev det allmän kalabalik när pennor, reflexer och ett par datorer delades ut, foton skulle tas och rättvisa skipas när reflexerna inte räckte riktigt till alla barnen och de som inte fick en reflex fick en penna extra istället.
En liten tamangtjej på åtta år höll reda på en fyraårig sherpapojke som hette Nuri Sherpa och som troligen hade någon form av autism och annan psykisk sjukdom. Den lille pojken ville helst sitta på marken och växlade mellan olika röster och sätt att tala. Ibland lät han som den pojke han var med en ljus gosstämma och ibland hade han en grov mansröst som talade delvis osammanhängande fraser. Jag försökte sjunga för och med honom och då sken han upp och sjöng med. Ibland detsamma som jag och ibland egna sånger. En fattig, oberörbar kvinna (smedkasten) som bor granne med Temba kom med en förfrågan till oss besökare om hjälp till att bekosta hennes månatliga sjukhusresor till Ktm med sin äldste son. Han är 15 år och lider av en sjukdom som innebär att det kommer blod ur alla kroppshålor även ögonen – förmodligen en ovanlig form av blödarsjuka! Vi beslöt att prata om det senare vid middagen.
Skolbarnen slutade för dagen och de flesta hann iväg innan himlen öppnade sig och regnet vräkte ner. Vi som inte kom iväg så kvickt fick ta skydd i skolbyggnaden och passade på att titta runt i de tre lokalerna. Mest intressant är som alltid att läsa alla tänkvärda citat som satts upp på väggarna som påminnelser om studerandets glädje för både lärare och elever. När skyfallet lättade något gav vi oss iväg nerför sluttningen och kom en bit innan regnet blev intensivare igen och vi tog skydd under ett utskjutande tak en stund tillsammans med ett par av de nyfikna skolbarnen som hade haft svårt att slita sig från de långväga gästerna.
Hemma hos Temba och Diku blev det middag som inleddes med en mycket god och värmande svampsoppa. Diku hade till sin hjälp de rutinerade Thiren Rai, Ram Bhadur och Pasang i köket. Thiren har varit kock många gånger på Everestexpeditioner. Den fattiga kvinnan med den sjuke sonen kom förbi och gruppen gjorde en liten spontaninsamling så att Jan kunde ge henne en hacka som hjälp till sjukhusbesöken. Efter middagen som avslutades med färska granatäpplen tackade vi Temba och Diku för deras gästfrihet och Jan överlämnade lite roliga presenter bl a en fogsvans som vi alla skrivit våra namn på, en tumstock, en kniv, varsin mössa m.m. och Margareta gav dem en stor chokladask som följt med under hela resan hittills. Vi kröp till kojs, sa god natt till varandra och hej då eftersom vi nu skulle dela på oss under några dagar.
Temba hade bokat bussbiljett för mig till bussen som skulle gå klockan sex på morgonen. Från början var tanken att jag skulle ha stannat kvar en dag till för att få mer information om kliniken, men dels var ju doktorn i Ktm och dels gick inga bussar den 20:e eftersom högtiden Holi inföll då. Den enda möjligheten för mig att ta mig till Ktm var alltså redan den 19.e. Jag ställde klockan på tjugo i fem och somnade gott.
Mina dagar
2019-03-19 tisdag
Gänget som skulle trekka till Pikey Peak kunde sova ut medan jag tassade upp och gjorde mig klar för avfärd. Vid fem drack jag en kopp nepalichia i köket med Diku, Temba och pojkarna och så tog Ram Bhadur min väska och Temba min lilla ryggsäck där jag lagt i matsäcken Diku fixat åt mig. Det var två sherpabröd och två kokta ägg! Jag kunde inte låta bli att tänka på ”min Manoj” när han lämnade Changma (som ju är sherpanamnet för Bhandar, transkriberas ibland till Chyangma) Pikey Peaks topp lyste vit av nysnö mot den gryende morgonhimlen. Gubbarna vinkade av mig vid busshållplatsen där jag väntade in busslasten från Kinja med resenärer som skulle byta till Ktm-bussen. Den var en halvtimme försenad men vi kom iväg vid halv sju. En av Tembas lamabekanta kom och hälsade på mig innan han skulle vandra vidare. Under resans gång tillkom nya passagerare och enstaka hoppade av. Större delen av resan, var bussen som hade 25 sittplatser fylld av drygt 45 personer. De flesta var unga män som luktade av cigarettrök och betel. De som inte hade sittplats stod och hängde över sätena eller satt direkt på golvet eller på små pallar i mittgången. I tre timmar hade jag en dam som sov hängandes över mig och hur jag än försökte lyckades jag inte undkomma hennes hårda handväska som dunkade mig oupphörligen på benet under den skumpande färden. Temba hade förutseende nog bokat två säten åt mig så att jag kunde ha min packning bredvid mig för att luta mig emot så att också jag kunde ta mig en tupplur ibland. En herre i tjänstemanna-topi satt på sätet framför mig. Han hade fina skrattrynkor runt ögonen och ett vackert leende som gjorde att han påminde om Jojan – kanske var han av Ranasläkt också? Hans mobilsignal spelade Vivaldis Våren med jämna mellanrum. Radion i bussen spelade modern nepalesisk populärmusik på hög volym. En lärare skulle hoppa av vid byn Thotse och verkade tycka att det var lika roligt som jag att konversera på ”nepnagresi” medan han höll balansen på en liten flätad pall vid min sida. Vi stannade till nu och då för kiss- och rökpaus och en gång för lunch. Jag valde att äta upp min matsäck då och hittade en apelsin som Diku tydligen också skickat med som jag avslutade min lilla lunch med tillsammans med några slurkar vatten. I fem timmar höll vi oss till slingriga grusvägar som än klättrade uppåt efter bergssidorna och än slingrade sig nedåt till floddalen. När vi var som högst hade vi en magnifik vy över de snötäckta topparna i nordost och vägen var då också snötäckt bitvis i skuggpartierna. Allteftersom solen steg, steg också värmen i bussen och det mesta jag byltat på mig den kyliga morgonen när marken gnistrat av frost, krånglade jag nu av mig i trängseln innan hettan blev för svår. Solvärmen torkade också upp gruset och sanden på vägen så att det dammade in i bussen. Det löstes dock i stort sett av att busspojken tätade dörren med hjälp av en presenning och lite annat löst som kunde täppa till de värsta gliporna. Halv fem var vi framme i Bhaktapur. Sedan var det trafikstockningar hela vägen in till stan och vid halv sju hade vi hunnit till Koteswhor. Just då började det störtregna och blixtarna for över den kolsvarta himlen. Jag hoppade av bussen och fick tag i en taxi direkt som sedan kämpade sig fram i trafikkaoset och kvart över sju var jag till sist under TGH:s tak. Efter mer än 12 timmars färd på skumpig och dammig väg vibrerade kroppen på ett märkvärdigt sätt och min namnteckning på incheckningen blev knappt läsbar. Jag tog en skön dusch när jag kommit in på mitt rum och beställde upp en skål löksoppa till kvällsmat. Sedan kröp jag ner i sängen och läste ut boken om Lovisa som förlöste barn i Östturkistan när det förra seklet var ungt och så tänkte jag lite på mina kamrater som under dagen vandrat ner i Bhandar-dalen och sedan upp mot Nam Keli. Jag hoppades att de sluppit regn och mer snöfall på vägen, men kände ett stygn av avundsjuka över att jag inte kunde vara med på trekken den här gången. Gruppen hade då utökats med Damber, Kalu och Dendi som hjälpte trekkarna på vandringen.
Onsdagen blev en vilodag eftersom det firades Holi i vartenda gathörn och jag hade ingen lust att behöva tvätta nerfärgade kläder som oftast blir resultatet av att ge sig ut bland färgkastande människor.
Torsdagen blev en innehållsrik dag i Thokarpa med chaufför, Malin, Leif Bjellin och en ung blivande doktor Diksha Pokhrel från KMC. Vi lämnade Chetrapati ganska exakt klockan åtta och fick en fin tur genom ett landskap fyllt av vårskirt grönskande vetefält, träd och dikesrenar. Här och där hade rododenronträden börjat slå ut och Himalayas närmaste toppar följde oss vid horisonten en bra bit. Framme i Thokarpa blev vi bjudna på en mycket god dalbhatlunch i byns bästa restaurang. Under resan hann vi prata mycket förstås och Leif berättade om barnmorskeprojektet han är involverad i, i Jumla/Ktm som sker i samarbete med Care Mahila. Han berättade också och om ett menskopprojekt i Sholukumbo. Leif började sina resor till Nepal runt 1980 och har gjort ca 80 resor hit sedan dess. I Ktm bor han i ett takrum hos dottern och svärsonen i Jorpati, annars håller han till i sitt hus i en sherpaby i Sholokumbu när han inte är på resande fot i landet. I Sverige har han sin hemvist i Lund där han är professor emeritus i zoologi vid Lunds universitet.
I Thokarpa blev vi välkomnade av Netra Karki med sin ”stab”. Först fick vi möjlighet att träffa fem av de 18 tonårsflickorna som använder menskoppar i gruppen av 30 flickor i en testgrupp som deltar i menskopprojektet som initierats av Malin. Det finansieras huvudsakligen av organisationen Foundation Human Nature. Diksha intervjuade flickorna och gjorde därmed den första uppföljningen sedan starten för att se hur användandet av kopparna fungerar. Alla verkade nöjda så här långt. Det enda problem som någon gång dykt upp är att hitta rätt koppstorlek för var och en, för att inte råka ut för läckage. Det finns tre storlekar och den minsta storleken är oftast bäst för de yngre flickorna i åldrarna 14 – 18 år. Några tyckte det var svårt i början att placera koppen rätt, men de sa att de ganska snabbt fått till det rätta handgreppet. I övrigt har användandet givit flickorna en stor frihet och de har därför påverkat kamrater att också bli användare. Att koka kopparna är inte något problem. Det anser att det är en mycket enklare process än att hantera traditionella mensskydd antingen i form av köpta bindor eller hemmagjorda trasor som f.ö. är det mest vanliga. Ingen har upplevt något negativt från sina familjer, vilket kanske var den största farhågan innan projektet startades. Förutom den frihet att t ex kunna delta i sportsliga aktiviteter, att inte behöva gå ifrån lektioner, att kunna gå på toa utan problem etc. är menskopparna ett miljövänligare alternativ. Samma kopp kan användas i upp till 5–10 år och om silikonet är av rätt kvalitet upplöses det i oskadliga beståndsdelar. Detta att köpa in koppar som producerats med rätt kvalitet är kanske den svåraste knuten att lösa. Koppar producerade i Indien och i Kina har visat sig inte hålla en tillräckligt god standard enligt en svensk undersökning.
Biblioteket såg jag färdigt i fjol och nu hade dessutom toaletter byggts till. Byggandet av hälsokliniken intill biblioteket som båda bl a sponsras av Sverige/Nepal-föreningen är på god väg. Själva betongkonstruktionen är klar och nu ska snart väggarna börja byggas med Build Up Nepals initierade ”earth bricks”. Besöket i byn fortsatte sedan med en knagglig bilfärd till ”earth bricks” tillverkningen, sedan till den nya vattenpumpen som med hjälp av solenergi pumpar upp vatten från en bäck nere i dalen, till byn och den blivande hälsokliniken.
Den slingriga och knaggliga bilfärden fortsatte till dalitbyn strax nedanför centrum där Build Up Nepal också levererat en pressmaskin och utbildat byborna i byggnadstekniken. Alla husen bestod av två rum och kök. En mycket stolt och glad ung man vid namn Lila Ram Nepali visade oss runt i byn och berättade att de inom två månader skulle kunna flytta in i husen. Det som ännu inte är klart är tak och målning. Varje hus har en toalett ansluten och alla har vatten framdraget. Byggandet är statligt finansierat. Standardhöjningen från de skjul utan vatten och avlopp som denna skräddarkast tidigare bott i är närmast astronomisk.
Lila Ram presenterade oss för sin gamle far, 85 år, och sina båda äldre bröder. Alla tre hade byggt sina hus i rad intill varandra. I Lila Rams hus skulle han själv bo med sin fru, två barn och sin far och mor.
Vi sa adjö och for vidare hemåt Ktm. Först släppte vi av Malin i Patan sedan hoppade jag av strax ovanför Asan tole och promenerade sista biten till Thamel och TGH. Jan ringde och berättade att de alla mådde bra i trekkinggruppen men att de haft det mycket kallt i skjulet de bott övernatt i. Det hade snöat men de räknar med att gå till Pikeytoppen under morgondagen.
På fredagen fick jag tag i Dr Suresh från Bhandar och bjöd in honom och Malin för lunch. När Suresh kom ca en timme försenad eftersom han missförstått och gått till Tibet Hotel istället för TGH, fick vi ett bra samtal vid en sen lunch. Det var bra att ha med Malin som samtalspartner för att förstå de medicinska teknikaliteterna. Vad kliniken först behöver är en syregenerator för ca tre liter. De har redan en inhalator som den jag har kvar i garderoben hemma. Jag ska fota den och mäta anslutningsfästet och skicka över till Suresh så kan han avgöra om den kan passa till de vätskebehållare som de köper i Ktm. Jag behåller den hemma t.v. så får vi se om det blir Bhandar eller någon annan klinik som har större användning för den. De har också behov av en mobil ultraljudsapparat för undersökning av blivande mödrar, främst för att se om placentan respektive barnet ligger rätt. Kanske är det bäst att samla in pengar i Sverige för att bekosta ett köp här i Nepal så blir det lättare att serva apparaten om det blir något fel på den.
På lördagen åt jag frukost ihop med Peter, Anette och Lila. Jag pratade med den norska ungdomsgruppen från en bibelskola som ska ut och hälsa på dr Erik Okhaldunga. När de norska ungdomarna kom tillbaka bad ledaren mig att berätta för dem om den första tiden i Tansen. De lyssnade mycket uppmärksamt. Lila och jag väntade på att trekkarna skulle komma tillbaka. De kom solbrända och pigga. Temba var förkyld och hade feber. Alla verkade nöjda och glada i alla fall och när de duschat och klätt om gick vi New Orleans där vi åt gott och hade trevligt. En ung man sjöng lite jazz/pop-låtar till eget gitarrkomp. När vi promenerat hem till TGH igen satt vi ner och alla fick berätta vilka tre saker som gjort mest intryck under resan. Det var roligt att höra. Det handlade ganska mycket om besöket i Bhandar och om utmaningen som vandringen innebar.
Under söndagen guidade jag större delen av gänget (alla utom Margareta och Jan som träffade någon från skogsministeriet tillsammans med Lila) till Vegetable Market och tillbaka. Bertil glömde sin kamera hos en topiförsäljerska och Magnus och jag följde med honom tillbaka för att om möjligt få tillbaka den. Det lyckades! Hon hade lagt undan den i förhoppningen om att han skulle komma tillbaka – dessutom hade hon fått tag i en topi stor nog att passa honom. Sedan gick samma gäng till Third Eye för lunch i trädgården. Vid TGH hade Kamela kommit och Margareta, Kamela, jag och senare Magnus tog oss lite te/kaffe innan det var dags för Margareta och mig att ta taxi till en restaurang nära RK, där det ”gamla NRCS-gänget” väntade. Vi åt lite av varje, pratade och hade trevligt och fick många hälsningar med oss hem till gamla Rödakorsvänner i Sverige
Måndagen ägnades åt SwayambuNath och sedan Patan och ett träsnideri där– samma verkstad som Raj Banshi tog mig en gång för länge sedan. Swayambu ser mest ut som en byggarbetsplats numera. Förhoppningsvis kommer den att återta sin forna glans när all restaurering är klar. I Patan besökte vi också Build Up Nepal igen där Björn Söderberg tog emot oss och berättade om verksamheten. Vi åt lunch på takrestaurangen, tittade förbi på koppar- och mässingsgatan innan vi återvände till hotellet. På kvällen åt vi på Organic Club – det blev kyckling med rosmarinsås och potatispuré och grönsaker – inte så nepalesiskt men rätt ok ändå. Det var dansuppvisning förstås också. Jag hade bjudit med Ngima. Kamela och Kalisha var också på plats. Promenaden dit blev väldigt våt eftersom det kom ett häftigt åskregn. Jag hade släpat runt på min jacka hela dagen, men vid kvällspromenaden lämnade jag den hemma och tog koftan istället – den luktar vått får ännu ; ) Dessutom glömde jag ta av mig mina innetofflor så jag traskade i regnplasket med dem på ditvägen. Hem tog vi taxi allihop.
Sobas trasiga ultraljudmaskin var på väg från Tansen och Lila stannade på hotellet tills den kom och skulle då lämna den till mig. Han knackade på vid tvåtiden på natten när apparaten hade levererats. Han hade fått göra en tvåtimmarstur genom stan för att hämta den. Jag somnade om och sov ganska bra till framåt fyratiden när jag vaknade av ännu ett åskväder. Vi åkte iväg till flygplatsen i god tid med hela gruppen som vanligt, men det visade sig att Qatar Air har problem med sina tider. Vi skulle lyft vid 11.40 men klockan hann bli fyra innan flyget kom iväg och några timmar senare blev mottagna i Doha där de erbjöd oss voucher för hotellrum och middag. Vi frågade om det inte vore smidigast om vi fick komma till en lounge istället – det fick vi. Där åt vi jättegod buffémat och sov i fåtöljer, soffor eller på golvet (Bertil). Vårt nya flyg gick framåt två-tiden.
I Doha tog vi adjö av gruppen som for via Stockholm. Sven bar den tunga ultraljudsväskan åt mig tills vi sa adjö på Kastrup där vi också sa hej då till Ann-Christin. Jag ringde Ingvors son som mötte oss på Malmö central och tog över väskan. Så satte sig Margareta och jag oss på Snälltåget mot Nässjö. Framme i Nässjö mötte Margaretas Erik oss och körde upp mig till Marianne där jag hade bilen. När jag skulle köra iväg upptäckte vi att bilen läckte diesel. Jag försökte ringa olika verkstäder och fick till sist tag i Mattias i Näshult som sa att jag kunde köra hemåt men att jag skulle hålla ögonen på dieselmätaren och tanka i, på vägen så att jag skulle hinna hem innan allt runnit ut. Det var inte många deciliter kvar i tanken när jag körde upp på verkstadens garageplan. Fem minuter senare hade jag fått skjuts hem till Fåglakulla och Nepalresan var över för den här gången.
Comments